När krökning vid erektion kan bero på Peyronies sjukdom
En krökning av penis vid erektion kan ha olika orsaker. Hos vissa har formen funnits sedan tidig ålder och beror på en medfödd kurvatur, medan en krökning som utvecklas senare i livet kan vara ett tecken på Peyronies sjukdom. Tillståndet innebär en förändring i vävnaden runt svällkropparna och kan påverka både penis form och erektionens stabilitet. I vissa fall är förändringen begränsad, medan en mer uttalad kurvatur eller deformering kan göra samlag svårt. Därför är det viktigt att skilja mellan medfödda variationer och nytillkomna förändringar som behöver utredas.
Nytillkommen krökning kan vara ett viktigt symtom
På urocare.se beskrivs Peyronies sjukdom som ett förvärvat tillstånd som orsakas av inflammation med efterföljande ärrbildning i tunica albuginea, den kapsel som omger svällkropparna. Ärrbildningen kan göra att vävnaden inte längre töjer sig jämnt när penis blir erigerad. Resultatet kan bli att penis böjer sig åt ett visst håll när erektionen utvecklas.
Kurvaturen är ofta riktad uppåt, men förändringen kan även ha andra riktningar. Ett typiskt inslag är att krökningen uppkommer efter att penis tidigare varit rakare. Personen kan uppleva att förändringen har kommit relativt plötsligt och att vinkeln blivit tydlig först vid erektion.
Ett annat vanligt tecken är en hård förändring eller knöl i penisskaftet. Denna så kallade plaque består av förändrad vävnad och sitter ofta på ovansidan av penisskaftet. Tidigt i sjukdomsförloppet kan området vara ömt. När inflammationen senare avtar brukar ömheten minska, även om själva ärrbildningen och kurvaturen kan finnas kvar.
Peyronies sjukdom kan också orsaka en upplevd förkortning av penis. När ärrvävnaden inte töjer sig på samma sätt som den friska vävnaden kan formen förändras och den erigerade penisen upplevas som kortare än tidigare. Hos vissa utvecklas även en timglasliknande deformering där en del av penisskaftet blir smalare.
Erektionen kan dessutom påverkas på andra sätt än genom vinklingen. UroCare beskriver att stabiliteten i den del av penis som ligger utanför den förändrade vävnaden kan försämras. Det innebär att samlag kan bli svårt även om själva kurvaturen inte är extremt uttalad.
En tydlig förändring från hur penis tidigare har sett ut vid erektion är därför en relevant signal. Det handlar inte enbart om graden av krökning utan även om kombinationen av nytillkommen kurvatur, hård vävnadsförändring, ömhet, förkortning och förändrad erektionsstabilitet.
Skillnaden mellan Peyronies sjukdom och medfödd kurvatur
Alla krökningar är inte ett tecken på Peyronies sjukdom. Den medfödda formen kallas krummerik och beskrivs som en asymmetri i svällkropparna eller som en kvarstående medfödd böjning. Tillståndet betraktas inte som en sjukdom på samma sätt som Peyronies, utan som en anatomisk variation.
En viktig skillnad är när kurvaturen uppstår. Vid krummerik har formen funnits sedan tidigare och blir vanligen tydlig i samband med att personen börjar få regelbundna erektioner. Peyronies sjukdom är däremot förvärvad och innebär att penis förändras efter att tidigare ha haft en annan form.
Vid medfödd kurvatur finns normalt inte någon hård plaque som går att känna i penisskaftet. Det förekommer inte heller samma typ av ömhet i svällkroppen eller den försvagning av erektionen som kan förekomma vid Peyronies sjukdom.
Den medfödda kurvaturen är ofta riktad nedåt och kan vara relativt mild. I många fall innebär den inget fysiskt hinder för samlag och kräver därför ingen behandling. Hos vissa kan kurvaturen dock vara så uttalad att den försvårar sexuell aktivitet eller upplevs som psykiskt belastande.
Peyronies sjukdom har ett annat förlopp eftersom vävnadsförändringen utvecklas efter en inflammatorisk process. Exakt varför sjukdomen uppkommer är inte klarlagt. UroCare beskriver upprepat mikrotrauma som en av de hypoteser som har diskuterats, men betonar samtidigt att uppkomstmekanismen inte är fullständigt kartlagd.
Skillnaden mellan tillstånden går därför inte enbart att bedöma genom hur stor vinkeln är. Tidigare utseende, hur snabbt förändringen uppkommit, om det finns en palpabel hård förändring och om erektionen har blivit svagare är också relevanta delar av bedömningen.
Så går utredningen av en nytillkommen kurvatur till
Utredningen bygger i hög grad på sjukdomshistorien och den kliniska undersökningen. Personen får beskriva när förändringen började, hur kurvaturen har utvecklats och om det förekommer smärta, förkortning eller försämrad erektion.
Bilder tagna vid erektion från sidan och uppifrån kan vara ett viktigt hjälpmedel. De gör det lättare att bedöma riktningen och omfattningen av kurvaturen när patienten inte befinner sig i erektion vid själva besöket. UroCare beskriver också att vinkeln ofta överskattas när den endast uppskattas utan ett sådant underlag.
Vid den fysiska undersökningen känner läkaren efter förändringar i penisskaftet. Vid Peyronies sjukdom går det ofta att känna en tydligt avgränsad och hård plaque under huden. Tidigt i sjukdomsförloppet kan denna förändring vara öm, medan ömheten vanligtvis minskar när inflammationen har lagt sig.
Den inflammatoriska fasen kan pågå under en längre tid. Enligt UroCare kan det ta mellan ett halvår och ett år innan den ömmande förändringen har blivit oöm. Sjukdomens utveckling över tid blir därför en viktig del av bedömningen, inte minst inför ställningstagande till eventuell kirurgisk behandling.
Ultraljud behövs inte alltid för att ställa diagnosen. Den kliniska bilden kan ofta skilja Peyronies sjukdom från andra tillstånd. Ultraljud kan däremot ge ytterligare information om exempelvis förkalkningar i den förändrade vävnaden.
MR används mer sällan men kan vara aktuellt i särskilda situationer, exempelvis när förändringen sträcker sig mot penisbasen. Undersökningarna väljs därför utifrån vad som framkommer i sjukdomshistorien och den kliniska undersökningen snarare än som rutin för alla.
Det finns även andra tillstånd som kan behöva uteslutas när en förändring av penis upptäcks. På UroCares sida anges bland annat penisfraktur, peniscancer och metastaser som differentialdiagnoser. Utredningen har därmed också uppgiften att avgöra om symtomen verkligen passar med Peyronies sjukdom eller om en annan förklaring behöver övervägas.
Behandlingen anpassas efter besvär och sjukdomsförlopp
Alla med Peyronies sjukdom behöver inte opereras. Hur behandlingen planeras beror bland annat på hur uttalad kurvaturen är, om sjukdomen fortfarande befinner sig i ett aktivt inflammatoriskt skede och i vilken grad förändringen påverkar möjligheten till samlag.
En viss spontan förbättring kan förekomma, men en fullständig tillbakagång av symtomen är enligt UroCare ovanlig. Det innebär att utvecklingen behöver följas över tid innan man vet vilket bestående funktionellt problem tillståndet kommer att ge.
Olika former av icke kirurgisk behandling har använts vid Peyronies sjukdom. På UroCares sida beskrivs bland annat penisförlängande utrustning som ett alternativ där penis hålls utsträckt under längre perioder. Sådan behandling kräver regelbunden användning under en längre tid och kan även användas som komplement i anslutning till kirurgisk behandling.
UroCare beskriver även den tidigare användningen av injektionsbehandling med kollagenaspreparatet Xiapex. Kliniken uppger dock att preparatet avregistrerades från marknaden utanför USA under 2020 och att denna behandling därför inte längre erbjuds där.
Kirurgi kan bli aktuellt när sjukdomen har lämnat den inflammatoriska fasen och den kvarstående kurvaturen orsakar tydliga funktionella problem. Enligt UroCare brukar kirurgi övervägas tidigast omkring ett år efter sjukdomsdebuten när kurvaturen försvårar sexuell samvaro.
Det finns olika kirurgiska metoder beroende på typen och graden av deformering. Plissering innebär att den friska sidan av svällkroppen förkortas för att räta upp penis. Metoden är relativt enkel men innebär samtidigt en viss förkortning, vilket behöver vägas in inför behandlingen.
Vid större vinklingar kan en annan metod användas där den förändrade vävnaden öppnas eller tas bort och området täcks med ett graft. Ett sådant ingrepp är mer avancerat och innebär andra risker och överväganden än plissering.
Valet av behandling behöver därför utgå från den enskilda personens symtom och anatomiska förändringar. Graden av kurvatur är en del av bedömningen, men även erektionsförmåga, förkortning, eventuell timglasdeformering och hur mycket tillståndet påverkar sexuell funktion har betydelse.
En penis som alltid haft en viss böjning behöver alltså inte vara tecken på sjukdom. Det som framför allt skiljer Peyronies sjukdom är att formen förändras och att andra symtom som hård ärrvävnad, ömhet, förkortning eller försämrad erektionsstabilitet kan tillkomma. När en tydlig krökning uppstår efter att penis tidigare varit rakare finns därför anledning att låta förändringen bedömas och avgöra om den behöver följas eller behandlas.